Enighet ger styrka

Det finns också ett värde i den enighet som partierna i den svenska riksdagen uppvisar i försvarsberedningen, som under fredagsförmiddagen presenterade slutrapporten ”Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad.”

I rapporten understryks betydelsen av den svenska Natoanslutning. Inte längre heter det bara att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Nu nämns även risken att våra allierade kan utsättas för angrepp. Om vår säkerhet stärks genom stödet från allierade, så ska även vi solidariskt sluta upp bakom dem. En för alla, alla för en.

Med utgångspunkt i det rådande säkerhetsläget, med storskaligt krig i Europa i och med Rysslands fortsatta invasion av Ukraina, har försvarsberedningen landat i det välkomna beskedet att ”det krävs ambitionshöjningar” i det svenska militära försvaret. Takten på upprustningen behöver höjas. ”Tid måste vara en viktig faktor i alla politiska beslut.”

Det är ett nyktert klarspråk. De beslut som tas nu kommer ta år att genomföra. Det går inte att bekvämt luta sig tillbaka och hoppas på det bästa. Eller, det går väl, men det vore ansvarslöst för rikets säkerhet.

Men det är inte bara tempot man vill höja, utan även försvarsanslaget som sådant. Till 2030 vill man att försvarets budget ska ökas med 52,8 miljarder kronor, till en nivå på 185 miljarder. Det skulle alltså motsvara 2,6 procent av BNP, det vill säga enligt Natos räknemetod. Enligt samma sätt att räkna når Sverige redan i dag upp till Natokravet på 2 procent av BNP, till skillnad från många andra medlemsländer.

Det har ojats en del om att det enligt det tidigare svensk beräkningsmodell ligger något lägre. För all del, det vore önskvärt att Sverige lägger ytterligare resurser på upprustningen av försvaret. Men redan med 2,6 procent enligt Natos synsätt så kommer Sverige att ligga i toppligan bland de allierade. Nu när Sverige väl är medlem i Nato är det för övrigt kanske dags att sluta laborera med olika räknesätt.

Dagarna är förbi då försvaret sågs som ett särintresse som kunde bantas för att lägga pengarna någon annanstans. Försvarsmakten är ingen budgetregulator, som det passande har sagts. I stället för att offra försvaret för att kunna mjölka det på pengar, behöver Sverige prioritera sitt försvar – vilket också förstås innebär att frågan om finansiering behöver lösas.

Och på den fronten är enigheten som bortblåst. Socialdemokraterna vill som bekant införa en ”beredskapsskatt” som höginkomsttagare ska stå för. Men försvaret är en angelägenhet för hela riket. Det bör därför också vara ett ansvar för samtliga medborgare att finansiera detsamma.

Den svenska riksdagens enhet och ambitionsnivå kommer noteras i omvärlden. Dels i Moskva, som får se hur motståndskraften stiger. Dels hos våra allierade, som förhoppningsvis sporras att själva också leva bättre upp till försvarsalliansens krav.