Domen mot bödeln Noury var trots allt inte förgäves
Det är begripligt att utväxlingen av den iranske bödeln Hamid Noury mot de svenska medborgarna Johan Floderus och Saeed Azizi väcker lika stark ilska hos den iranska diasporan i Sverige som inger lycka hos anhöriga till de nu hemkomna tidigare fångarna i Iran.
För dem är det ett tecken på att mullornas regim i Teheran än en gång lyckats med sin fasansfulla gisslandiplomati. Åter kan de mest grövsta av brottslingar gå fria genom att västländer ger efter för skurkstatens krav.
Inget talar för att Iran eller andra stater som Fastlands-Kina kommer att ge upp denna strategi. Pekingregimen håller som bekant en svensk förläggare som gisslan och använder honom som en bricka i förhandlingar med Sverige. Iran har använt exakt samma utpressning gentemot Belgien och USA som mot Sverige.
Men den fällande domen för grovt folkrättsbrott mot Hamid Noury har inte varit förgäves. En rättsprocess syftar vanligen till att den skyldiga ska få ett straff. Han ska personligen inkapaciteras, det vill säga sättas i fängelse. Det fyller syftet att han inte ska kunna begå brott och att straffet ska avskräcka andra för att begå samma gärning. I detta fall har domstolen också utrett ett komplicerat skeende. Man har fastslagit ansvar. På detta sättet har svenska domstolar bidragit till utvecklingen av folkrätten. Och för första gången har någon dömts för massdödadet i Iran.
”På detta sätter har svenska domstolar bidragit till utvecklingen av folkrätten. Och för första gången har någon dömts för massdödadet i Iran.”
Hamid Noury fick sitta alltför kort tid i svenskt fängelse efter avkunnad dom. Ett svenskt livstidsstraff enligt praxis ter sig för övrigt inte stå i proportion till brottet. Men även om häktning inte är något formellt straff så har han trots allt varit frihetsberövad i flera år. Bättre det än inget.
Symboliken och det utmätta straffet har ändå värden som inte kan anses ringa. Och i det moraliska dilemmat som regeringen stod för att välja mellan två svenska medborgares liv och hälsa och upprättandet av ett straff gjorde man det rätta. Att välja livet.
Att svenska domstolar kan väcka åtal för folkrättsbrott som begåtts i andra länder är ett viktigt instrument. Men det är också angeläget att betona att det också rymmer risker. Att Iran skulle svara på domen var ingen överraskning.
I debatten riktar många rättmätig kritik mot svenska medborgare som reser till länder trots avrådan från Utrikesdepartementet. Här måste också UD bli än tydligare. Den som utan relevant anledning tar sig till en krigszon eller ens skurkstat och saknar relevant anledning – som att vara exempelvis journalist – kan inte ställa krav på UD. Det gäller också svenskar med iransk bakgrund, det gäller svenskar utan iransk bakgrund.
I detta fall är det dock viktigt att påpeka att det inte rådde någon avrådan från UD-s sida när Johan Floderus reste till Iran.
Nu gäller det att gå vidare. Fallet Iran verkar också ha fått upp ögonen för svenska utrikespolitiker som nu talar nästan osvenskt i termer av sanktioner och terrorstämplingar. Regimens aggressiva agerande också på svensk mark med flyktingspionage, samarbete med kriminella gäng och planerande av mord på svenska judar kan inte mötas med tystnad.
Socialdemokrater tonar också ned sin historiska förkärlek för dialog och diplomati för en terrorstämpling av iranska revolutionsgardet. I relationer med stater som Iran måste Västvärlden på en och samma gång driva diplomati samtidigt som man håller öppet för att använda andra verktyg.För att värna liv. För att värna rätt.
