Attityder skadar arbetsmarknaden
Det finns en drastisk formulering av att arbetsgivare ofta vill ha någon med två utbildningar, tio års branscherfarenhet och helst inte över 25 år gammal. Finns det kanske en liten sanning i det när företag nu förklarar att de – trots att det finns arbetslösa – har svårt att hitta den arbetskraft de behöver.
Ett tecken på det är att näringslivet nu vill kunna rekrytera utanför EU även till mindre kvalificerade och lägre avlönade arbeten. Frågan om man inte med en blandning av arbetsmarknadsåtgärder och attitydförändring skulle kunna finna bättre lösningar.
Lars Heikensten och Annika Sundén från Finanspolitiska rådet går samtidigt ut i debattartikel och upprepar vad de tidigare presenterat en rapport över. Nämligen att jobbskatteavdragen och bidragsbegränsningarna redan verkat och det nu är mindre vinster men höga kostnader att gå vidare: Det är redan lönsamt att arbeta och mindre givande att ”gå på bidrag”.
De pekar istället ut matchningen som problemet. Det gäller att passa ihop arbetssökande med lämpliga jobb. Vilket låter bra, men inte kan ske i en handvändning. Det sker till exempel olika sorters kompetenshöjning från att bara anpassa sig till att gå upp på morgonen och ta sig till jobbet till andra typer av vidareutbildning.
”Det saknas dock handfast yrkesutbildning där så behövs.”
Det saknas dock handfast yrkesutbildning där så behövs. Och då inte bara avpassad för medelålders arbetslösa, det finns inte tillräckligt med utbildningar för yngre ens till utpräglade bristyrken. Kanske skulle någon fundera ett par varv på någon sorts fackskola/lärlingssatsning?
När man hör ordet matchning går tankarna ofta till jobbcoacher och utbildning i hur man söker jobb, kanske parat med direkta företagskontakter. Ibland innebär det dock att man måste arbeta på annan ort, kanske långt bort. Eller att det behövs bil för att ta sig till arbetet. Goda avdragsmöjligheter för dubbel bosättning och hemresor fungerar då som smörjmedel, liksom förstås regeringens löfte om låga drivmedelspriser.
Frågan är om inte en del av problemen finns också hos arbetsgivare som ibland agerar som i den skämtsamma beskrivningen ledaren inleddes med. De glömmer att de kan behöva ta ett ansvar för specifik kompetenshöjning, och de kan ha en ovilja att anställa till exempel invandrare eller äldre.
Ålder är svårt att träna bort. Där är emellertid arbetsgivares motstånd svårt att förklara rationellt. Både när det gäller nyanställning och vid arbetsbrist gör man ofta allt för att slippa äldre. Genom åren har företag betalat miljarder för att i förtid bli av med kompetent och erfaren arbetskraft – det kan bara ses som dumhet som troligen kostat mycket pengar.
Kanske finns här en insats att göra för jobbmatchning och/eller skattesänkning för att anställa äldre? Är detta lönsamt lär det i sin tur skapa arbetstillfällen för yngre.
