Återvändandebidraget får ett högt pris för Sverige
På torsdagens presskonferens talade först den nye migrationsministern Johan Forsell (M) om den generella inriktningen av integrations- och migrationspolitiken. Kristdemokraterna fick äran för förslag om att korta handläggningstiderna vid Migrationsverk och domstolar och Liberalerna om att stärka inre utlänningskontroller.
So far so good.
Sedan fick Sverigedemokraterna berätta att ett återvandringsbidrag till sin storlek unik ska införas. SD-idén har blivit regeringens.
Förslaget kommer bara några veckor efter det att utredaren Joakim Ruist avrådde från iden i skarpa ordalag. Det är dyrt, det tillämpas inte någonstans. Det är ineffektivt eftersom viljan att återvandra i första hand beror på om situationen i ursprungslandet förändrats. Lägg därtill, skrev utredaren, att ett stort bidrag skulle signalen till grupper att de är oönskade i Sverige. Det finns risk för ”samhällelig och samhällsekonomisk skada som är väsentligt större.”
En utredares betänkande måste naturligtvis inte slaviskt följas. Det är ett underlag för beslut. Till saken hör dock att Ruist valdes som utredare eftersom han var en av få, om inte den ende, som när många talade om migrationen som ”lönsam” kom med impopulära fakta om invandringens stora ekonomiska minussidor. SD antog sannolikt att Ruist skulle komma med ett för dem politiskt acceptabelt förslag när han utsågs till utredare.Riktig forskning sker dock aldrig på beställning. Det vet de som känner forskarvärlden.
Det naturliga hade naturligtvis varit att i vanlig ordning sända utredningen på remiss till myndigheter, organisationer och forskningsinstitut innan ett beslut fattas. Då skulle också Ruists slutsatser vetenskapligt kunna prövas. Resultaten skulle kunna sättas in i ett sammanhang.
Så sker inte. Nu avfärdas forskarrönen kort med att Danmark inte är ett lämpligt jämförelseland till Sverige eftersom våra integrationsproblem är så mycket större. Det är att ta lätt på en forskarens gärning.
”Det säger något om SD:s syn på forskning och på sedvanligt beredningsarbete när det gäller partiets hjärtefråga.”
Utredningen spelade alltså ingen roll. Remissinstansers synpunkter tar man inte ens in. SD har bestämt sig – och då spelar vare sig forskning eller sedvanligt beredningsarbete någon roll. Det säger något om SD:s syn på forskning och på sedvanligt beredningsarbete när det gäller partiets hjärtefråga.
Lägg därtill att förslaget om nu bidraget skulle komma att användas ter sig dyrt för statskassan. Budgetdisciplinen är det inte fråga om.
För SD är det en av mycket få verkliga politiska framgångar under samarbetet med regeringen. Men för tilliten till beredningsprocesser och till en sammanhållen migrationspolitik är det ett bakslag. Till som det kan bli ett högt pris.
