Svart ljus och trasiga relationer i Stridsbergs imponerande släktsaga
Farväl till Panic Beach
Författare: Sara Stridsberg
Förlag: Albert Bonniers
Det försummade barnets utsatthet är ett tema som finns med i snart sagt hela Sara Stridsbergs författarskap. Övertygande har hon i romaner och pjäser gestaltat det övergivna barnets saknad av en förälders närvaro – i Sara Stridsbergs fall alltid en pappa – och den svåra uppgiften att härbärgera det hat och den kärlekslängtan som den övergivenheten skapar.
När hon nu tar ett nytt steg i sin romankonst och skriver en omfångsrik och svindlande släktsaga över flera generationer så landar historien ändå där till slut, hos berättarjaget, Nina, och hennes såriga relation till sin självupptagne och alkoholiserade pappa, Matti. Nina hoppas på ett mirakel, men till slut handlar allt bara om att ta avsked av någon som aldrig funnits.
Det är en trasig släkt vi får möta i ”Farväl till Panic Beach”. Pappan, Matti, var själv ett försummat barn. Släkthistorien kantas av olycka, självmord och skam, ja, av fallande, ett annat tema vi känner igen hos Sara Stridsberg: ”Jag kommer från en familj där ingenting någonsin går över. Vi slits isär och faller omkull och begår brott och tar livet av oss, men ingenting ändrar sig någonsin.”
Ninas familj beskrivs som ett teatersällskap som spelar samma föreställning, ”igen och igen”. Alkoholen är drivkraften, den enda närvarande guden, den som får människorna att leva. Men bara för en kort stund. Sedan kommer sveken, sedan kommer den djupa olyckan.
”Sara Stridsberg letar alltid – så upplever jag hennes texter – efter ljuset i människan.”
Sara Stridsberg navigerar skickligt sin text genom olika tidslager, det är en roman som är oavbrutet levande. Fokus ligger på människorna och deras relationer. Historien som pågår omkring dem, från tidigt 1900-tal fram till idag, är en kuliss, men en fungerande sådan som skärper berättelsens kraft och trovärdighet. Språket är rakare och enklare än i tidigare romaner. Galghumorn känns också ny, framför allt i de uppgivet laddade dialogerna mellan Nina och Matti:
”Jag trodde ibland att du skulle gå under när du var barn”, säger han (Matti) ibland.
”Gjorde du?”
”Ja, med en sådan pappa kan det bara gå åt helvete.”
Men allt är inte nytt. De drömska suggestiva passagerna som så starkt präglat tidigare romaner finns här också. Inte minst i skildringarna av besöken på sommarstranden, Panic Beach, där en hämningslös frihet råder, men även en ständigt närvarande hotfullhet. Det svåra steget mellan att vara ett barn och att vara en kvinna känns igen och beskrivs av Nina som 13-åring, som en väntan på ”det gåtfulla, oväckta, inom henne”.
Sara Stridsberg letar alltid – så upplever jag hennes texter – efter ljuset i människan. Ljuset må vara svart, men Nina berättar om sin släkt för att få vistas i det ljuset, med ”de där människorna”, med ”deras ofullkomligheter och misslyckanden”.
”Farväl till Panic Beach” är ett imponerande romanbygge där detta svarta ljus sveper över de gripande människoödena vi möter, förklarar dem inte, men levandegör dem. Romanen stryker under Sara Stridsbergs författarskap som ett av de viktigaste vi har, i sin kompromisslöshet och i sin enträgna vilja att se det mänskliga i allt det svåra som sker med människor; i deras fallande, i deras oförmåga, i deras eviga längtan efter kärlek.
