Öknamn och nagelapor på varvet

Jan Olof Johansson i Ljungsbro, som jobbade på varvet några år kring 1950 och som forskar om arbetsplatsen, minns exempelvis ”Köpper”, grön av ärg i ansiktet. Han var konstnärligt lagd och tillverkade kaffe­kannor och mycket annat i koppar än vad som skulle vara till båtarna.

I smedjan härskade ”Smen” och hans son ”Smegrabben” som i bullret signalerade till varandra med blinkningar, grimaser och huvud­rörelser. Alexius ”Lommen”Petersson vaktade varje morgon över stämpelklockan i dess kur. Den som kom för sent fick böta 50 öre till kamrat­föreningen. ”Rödlöken” hade fått sitt namn efter ansiktsfärgen, ”Flygen” var en som klarat ett fall från översta våningen i huset där han bodde och ”Uskesams-Nilsen” kallades en plåtslagare som kom från Oskarshamn. Känd långt utanför varvsgrindarna var tidskrivaren ”Casper” Sjögren. Han hade en orkester som spelade på traktens dansbanor.

Arbetet på varvet var oftast hårt, slitsamt och uträttades i alla väder. De som kanske for allra mest illa var de som kallades nagelapor och som med en ässja glödgade nitar som sedan langades upp och sattes i hål i båtskrovet.

Hygienen var länge problem. De flesta åkte hem skitiga och tvättade sig. Toaletter var några kalla utedass. Senare byggdes ett personalhus vid bron. Men på arbetstid var det låst och det var bara några äldre gubbar med sneda ryggar och korsetter som hade nycklar dit.

När haverister sökte snabb hjälp på varvet tog det inte lång stund förrän kommersen var i full gång. Visserligen kallades Tullverkets tjänstemän för att försegla sprit- och tobakslager men det tog ju en tid innan de hann dit. Dessa dagar lär det till och med ha supits på arbetstid.

Det förekom ”eget” arbete på varvets bekostnad och tid. Jan Olof Johanssons far tillverkade många draggar till egna och andras båtar. Åtskilliga insatser till nedgrävda cementrör som användes som matkällare vid masonitstugorna på Stensö och Svinö gjordes

”Märk-Johan” hade byggt ett hus i Berga och var mäkta glad över det järnstaket han smitt och svetsat ihop på varvet. Men grannarna tyckte att det var för fint och han fick inte sätta upp det.

Jan Olof berättar också att man alltid var påpassad när man rörde sig på varvsområdet. För att slippa förhör gällde det att alltid bära på ett lämpligt föremål, en brädstump eller en bit u-balk. Överallt i skrymslena stod sådana objekt att ha på axeln!

Men sysslolösheten kan inte ha varit så stor. Mellan åren 1928 och 1972 byggdes 132 flytetyg på varvet. Naturligtvis är det betydligt flera båtar som lämnat varvet under dess långa historia. Det är dock den enda tillgängliga statistiken.

”Arbetet på varvet var oftast hårt, slitsamt och uträttades i alla väder. De som kanske for allra mest illa var de som kallades nagelapor och som med en ässja glödgade nitar som sedan langades upp och sattes i hål i båt­skrovet.”

KENNETH OTTOSSON

Flanören

Kenneth Flanören Ottosson