”Åtråvärda Ängö, Varvsholmen och Kalmarsundsparken kan vara fuktiga blåshål”

Ebba på Stensö skulle aldrig kunna tänka sig att gå över spåren till andra sidan. Och visst, i varje fall sommartid håller jag med om att hennes sjönära villa kan vara den optimala boplatsen. Men samtidigt vet jag att adjunkt Sundlund tycker att hans fyrarummare i ett av Malmens flerbostadshus är toppen, nära till allt, inte minst till jobbet på gymnasiet.

Men tro för allt i världen inte att Nisse i Funkabo vill byta med någon av dem. Han har det så bra där han bor sedan barnsben och med sin lilla båt inom räckhåll vid svartbrygga. Själv trivs jag så fint i välblandade Berga med rikemansvillor, medelsvenssons i bostadsrätter och hyreshus med många nyanlända. Men skulle jag kunna tänka mig att flytta om plånboken tillät det? Nja, troligtvis inte, men om så skulle jag välja Getingen, Bremerlyckan eller Gamla stan. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag som gammal Kalmarbo av hävd och fördom tror att där är bästa boendet.

Andra, inte minst yngre, tycker annorlunda. Mer glassigt med stora kök trots att det lagas mindre hemmat än någonsin. Studenter vill ha närhet, gärna på krogtäta Kvarnholmen och de som arbetar på sjukhuset letar i Stensberg och där omkring. Men de flesta nya hamnar i ytterområden som exempelvis Snurrom.

Alla stadsdelar har sina för- och nackdelar. Exempelvis kan åtråvärda Ängö, Varvsholmen och Kalmarsundsparken vara fuktiga blåshål, lummiga Djurängen störas av trafikljud från Ölandsleden och E22 och smått exklusiva Bergavik och andra uddar och vikar riskera översvämningar.

På sistone har jag märkt att en del av oss skäms för stadsdelars namn. Försök har gjorts att döpa om Östra Vimpeltorpet till Ljusstaden och på en visserligen diskret men ändå förmäten skylt kan man läsa att Berga Centrum skiftat till Berga Stad. Nyligen såg jag förslag om att del av Oxhagen ska heta Linnéstaden. Om man bortser från att namnet redan är upptaget för några kvarter i centrala Göteborg så finns det faktiskt lite historisk grund för det i Kalmar.

Carl von Linné var i stan några majdagar 1741 och besökte då bland annat Oxhagen i sällskap med apotekare Nordstedt. Jag kan nog tänka mig att även landshövding Georg Bogislaus Stael von Holstein, som tidvis bodde på Skälby kungsgård, var med. Kanske passade han på att för den av staten utsände professorn berätta om det storslagna projektet han hade med länskollegan Anders Koskull i Växjö. De höll på att starta glasbruk och låta bokstäver i sina efternamn bilda Kosta. Men blomsterkungen Linné var nog mest intresserad av växtligheten i den ljuva och rika ängsmarken med betesdjur.

Redan då och från långt tidigare användes namnet Oxhagen och det hade han av allt att döma inte något emot. Han kom själv från småländska Stenbrohult och visste hur viktiga gamla namn kan vara. De kommer sig ofta av läge, landskapets utseende, natur, torp, herrgårdar och ibland av personnamn. I Kalmar har de blivit så vackra och berättande stadsdelsnamn som Sandås, Tegelviken, Johannesborg, Falkenberg, Broslätt, Svaneberg, Norrliden, Svinö och fler därtill.

Låt mig avsluta med en dröm som jag hade häromnatten. Jag såg ett gäng protesterande Ängöbor på det vindpinade och ödsliga Stortorget. De hade för en stund lyft blickarna från sin egen lilla älskade ö och såg upp mot den så kallade gubbhyllan invid Stadshuset. Förutom att de taktfast skanderade att de inte vill ha flera parkeringsplatser och bebyggelse på Ängö så höll de fram en stor banderoll med text: Rör inte stadsdelarna och gräv ner järnvägen!

tar oss med genom Kalmars historia och funderar denna gång kring namnen och gränserna i vår stad.

Kenneth Ottosson