”Lagskydd för vilda djur - Sverige ligger hopplöst efter”
Danmark var först med att slå fast att djur är levande och kännande varelser. I Islands lag står det också att djur är kännande varelser. Norge tilldelar djur ett ”egenvärde” i djurskyddslagen. I förarbetet till lagen står det också att ingen äger vilt. Allt detta borde ju vara självklart men verkar behöva uttalas för att alla ska förstå det. Hos en del människor lever fortfarande Descartes 1600-talsbild av djur som tanke- och känslolösa maskiner kvar.
Tre av länderna - Norge, Finland och Island - har lagstadgat att alla vilda djur i behov av vård ska hjälpas. Enligt svensk lag är det polisen som ska kontaktas om ”statens vilt” som mestadels är större djur är skadade. Polisen i sin tur kontaktar då en jägare som skjuter ihjäl djuret. Den svenska polisen har också möjlighet att kontakta en viltrehabiliteringsanläggning men dessa får mestadels enbart tillstånd att rehabilitera igelkott, fåglar, ekorrar och harar. Varför bara dessa arter?
På Island står kommun eller ministeriet för rehabiliteringskostnaderna av de vilda djuren. I Sverige arbetar rehabiliterarna ideellt på sin lediga tid för att rädda landets djur. På Island anser man att en viltrehabiliterare ska ha grundläggande kunskap och förmåga för arbetet. Något sådant står det inte i svensk lag, utan här är det anläggningen som får tillståndet. Vem som sedan arbetar där spelar mindre roll.
I Sverige är det vanligt med sekundärförgiftningar vid skadedjursbekämpning, det vill säga predatorerna förgiftas när de äter sina förgiftade bytesdjur. På Island har lagen satt stopp för det. Ingen metod får användas som orsakar onödig skada eller smärta på djuren och åtgärder måste vidtas för att säkerställa att bekämpningsmedlen inte skadar andra djur än de som avses.
Något som är värt att notera är att det i Norge finns flera paragrafer som rör jakt. Exempelvis är det förbjudet att föda upp och sätta ut fasaner och rapphöns, något som är tillåtet och förekommer i Sverige. I grannlandet får man inte heller träna jakthundar på vilda djur i fångenskap eller använda motorfordon vid jakt. Men i Sverige tränas jakthundar på levande grävlingar och vildsvin, trots att veterinärförbundet opponerat sig mot detta eftersom det uppenbart är ett onödigt lidande för de vilda djuren.
I Norge finns det en åldersgräns på 18 år för att få jaga storvilt och en åldersgräns på 16 år för småvilt. Det kan man ju tycka är rimligt. I Sverige kan spädbarn följa med ut på jakt. Man kan ju undra över hur empatiska dessa personer blir som vuxna. Dessutom får lösa jakthundar inte användas mellan den 1 april och 20 augusti i Norge. I Sverige jagas det i princip året runt på olika arter. Det blir aldrig lugn och ro i skogen, varken för djur eller människor.
Våra grannländer har flera andra skydd för vilda djur. I Danmark är det förbjudet att visa fram vilda djur på cirkus. I Norge får rovfåglar och ugglor inte hållas i djurparker och falkjakt är förbjudet. På Island har landets djurskydd ett särskilt expertråd med representanter från veterinär, zoolog, etolog, djurskydd, djurförsök, djurhållning och etik.
Våra grannländer föregår med gott exempel. Och i Sverige skryter vi med hur bra djurskydd vi har.
Carita Johansson, Etolog
